Logga in
Bli medlemDyktankhuset som ligger vid Galärvarvet, Kungliga Djurgården i Stockholm, mellan Vasamuseet och Spritmuseet, är hjärtat i föreningens verksamhet. Vårt syfte är att sprida kunskap om dykning från äldre tid genom olika aktiviteter, samla återståndare, manualer/tekniska beskrivningar och dokument som har haft och har betydelse för utvecklingen av dykning. Vi hoppas att du finner vår webbsida intressant och lockar dig till att besöka Dyktankhuset för att få mer kunskap om dykning i ett historiskt perspektiv, i nutid och i framtiden. Dyktankhuset lyder under den statliga myndigheten Svenska Sjöfarts- och Transporthistoriska Museer, SMTM.
Visste du at du kan beställa specialvisningar av Dyktankhuset? Skriv til oss och berätta om dina önskemål.
Nytt från SDHF
Arbetsträffar i Dyktankhuset
17.00 – 21.00 Första Onsdagen i april, maj, juni och juli. Ansvarig Åke
Vi träffas, lär känna varandra och gör lite nytta!
Årsmötet
Söndagen den 30 mars hölls årsmöte i Svensk Dykerihistorisk Förening. Inga stora förändringar skedde. Efter mötet och fikapaus höll Lars Molinder ett fängslande föredrag om sina erfarenheter från mättnadsdykning inom norska offshoreindustrin under 80-talet och inte minst om ett fantastiskt projekt under 80-talet att lokalisera, bärga och ta vara på ett av världens största ”skattskepp”, San José utanför Columbias kust. Det var erfarenhet från Vasa-bärgningen och kontakter som gjorde att en rad svenska experter inbjöds av de högsta myndigheterna i Columbia. Man togs emot som kungligheter och lade ner många månader med att bygga upp en organisation inför projektet. Emellertid var det inte helt lätt att komma överens mellan olika myndigheter. Det framkom klart skillnaden mellan sydamerikanskt och svenskt sätt att se på saken. Projektet rann ut i sanden. Sedermera har vraket tydligen lokaliserats och nu på en helt annan plats och betydligt djupare men där ligger det ännu med sitt silver, guld och ädla stenar! (Du kan läsa mer om San José – projektet i Signallinan 47 juni 2021
Övre bild: Sekreterare och ordförande på plats. Undre bild: Lars Molinder, dagens föreläsare. Foto: Björn Axel Johansson
Ny Guldsponsor
Det är med stor glädje vi på Kuszlis mekaniska nu kan titulera oss som Guldsponsor till SDHF.
Kuszlis mekaniska verkstad är ett litet familjeföretag som startade sin verksamhet 1976 och
finns nu i Kolsva strax utanför Köping.
Vi bedriver skärande bearbetning med tre viktiga resurser: stor kapacitet, bred kompetens
och lång erfarenhet vilket ger oss möjligheten att bearbeta komplexa geometrier med hög
precision och fin ytkvalitet.
Detta i kombination med vår storsatsning på solenergi för att vara med att bidra till en bättre
framtid för djur och natur.
Våra större kunder är verksamma inom gruv- och anläggningsindustrin, vi tillgodoser allt från
storbolag till små enskilda företag. Allt från serietillverkning till unika detaljer men även
rekonstruktion av komponenter som tex inte längre går att beställa.
Kort och gott vi fräser, svarvar, rund och planslipar samt laser-märker i de flesta material.
Har du en idé fixar vi resten.
Besök oss gärna på Vår hemsida eller vår Facebook-sida.
Vrakmuseet – Ny utställning
Vikings before vikings
”århundradets mest extraordinära fynd, som redan har förändrat och säkert kommer att fortsätta förändra vår förståelse av vikingatiden”
Utställningen öppnar 11 mars. Boka biljetter på Vikingautställningen
Kvällsöppet på Dyktankhuset
Under ”Kulturnatta”, 26 maj kommer Dyktankhuset att hålla öppet 18.00 – 24.00
Ama-san Japans kvinnliga fridykare, del 2 av 2
(Del 1 finns under Dykningens Histortia > Asiens Dykhistoria)
Från halvnaket till våtdräkt
Historiskt sett bar tidiga dykare, även kvinnliga, bara en ländduk (fundoshi) eller en enkel omlott midjeduk och vanligtvis ingen topp när de arbetade. På 1900-talet antog Ama-dykarna baddräkter och en helvit dykuniform för att vara mer korrrekt klädda när de dök, vilket speglar förändrade moraliska koder. Den vita färgen anses ha två syften, dels att visa på sedlighet, dels ansågs den ge ett visst skydd mot anfall från hajar.
Framförallt vid strandnära dyk används en trätunna för att lägga fångsten i. Bildkälla:Tripout
Detta följdes av introduktionen av våtdräkter på 1960-talet och framåt, vilket ökade tiden det var möjligt att arbeta bekvämt i havet (vattentemperaturen kan gå ner till 10°C på vintern).
I dag består dykutrustningen av våtdräkt, fenor, cyklop, handskar, samt en kniv, och en krats för att fånga hummer med. Snorkel används inte (snorkeln ansågs leda till risk för överfiske, då den underlättade att hitta bra fångstställen från ytan). Dessutom ett rep upp till ytan och i vissa fall stensänke för neddykning, samt en säkerhetsutrustning i form av en livboj (Denna används även som flythjälp under viloperioderna).
Två komplett utrustade Ama-dykare. Bildkälla: www.euronews.com
Tidig upplärning, långt arbetsliv
Flickor börjar tränas av sina mödrar när de är 10 – 12 år. Träningen består i andningsdteknik, andhållning, läsa av vattenströmmar, bedöma goda fångstplatser, samt de traditioner och regler som gäller för Ama-dykare. Som nybörjare får de endast dyka strandnära och till max 10 meters djup. Efterhand som de blir äldre får de dyka djupare. Maxdjupet för Ama-dykare är 30 meter. Vanligen är Ama-dykarna aktiva upp till 70 – 80 års ålder, men det finns exempel på kvinnor som fortfarande dök vid 92-års ålder.
Speciell andningsteknik
.
Ett dyk varar normalt från 30 sekunder till en minut följt av en minuts vila vid ytan. Arbetsdagen är, om vädret tillåter, sex timmar. Under ytuppehållet efter ett dyk använder amas, såväl som deras haenyeo-koreanska motsvarigheter, en återhämtningsteknik som kallas isobue på japanska och sumbisori på koreanska (I Signallinan nr 41, 2018 finns en artikel om de koreanska fridykarna), vilket är en lång och långsam utandning, med överläppen dragen över den nedre, vilket skapar ett visslande ljud (”havsvissling”). Detta gör dykarens närvaro känd på ytan och lär hjälpa till med återhämtning (kanske rensar ut koldioxid vid utandningen effektivare). amas har ingen fast inandning, men det sista inandningen är dock mestadels passiv, med en liten inandning precis innan dyket, snarare än ett helt andetag.
Kuriosa
Fridykaren Jacques Mayol, som på egen hand uppfann det moderna förhållningssättet till fridykning och blev känd genom succefilmen ”Det stora blå”, föddes i Shanghai, där han också växte upp (och inte i Grekland som i filmen).
Som barn tillbringade Mayol hela sin somrar i Japan, i Kyūshūs Karatsu-område (Saga-prefekturen). Det var där han först lärde sig att fridyka med sin bror, när han var 6/7 år gammal (1933), och han har berättat att han blev fascinerad av ama-fridykare som samlade snäckor i området.
Delfiner spelade en viktig roll i hans liv, och Jacques såg också sin första delfin nära Nanatsugama-grottorna i Karatsu
Genom att inspirera en ung Jacques Mayol att utforska undervattensvärlden kan Japans traditionella ama-dykare på ett indirekt sätt ha bidragit till födelsen av modern fridykning.
UN Univesity, film om Ama-dykare (11 min)
Källor:
https://bluejapan.org/culture/japans-diving-culture/history/ama/
https://ourworld.unu.edu/en/japans-ama-free-divers-keep-their-traditions