Dykningens Historia, del 3

Johan Patrik Ljungström, född 1784 i Stockholm, död 1859, var en svensk juvelerare, uppfinnare och dykpionjär. Han var Sveriges första privata dykare. Sporrad av ett påstående av den svenske experten Rosenberg om omöjligheten att nå ett särskilt svåråtkomligt skeppsvrak lät Ljungström tillverka en dykarklocka i förtennad koppar, utrustad med kompass och med utrymme för en besättning om 2-3 personer och med kommunikationsmöjligheter genom signalutrustning. År 1825 nedsänktes dykarklockan omkring 16 meter med Ljungström och en assistent ombord. ”Denna sak”, rapporterar ett rådhusprotokoll, var ”så väl uttänkt af Ljungström för dess beqvämlighet, att få ogenerad gå ned på sjöbotten, att det suprinerade hela Samhället af hvilka de flesta voro åskådare.”

År 1827 författade Ljungström Strödda anteckningar, rörande dykeri- och lots-inrättningarna, där han presenterade idéer för införande av en privat sektor motsvarande de dittillsvarande statliga dykerikompanierna ²⁵.

1828 Paul Lemaire d’Augerville

Paul Lemaire d’Augerville, var en fransk tandläkare som utvecklade en dykutrustning genom att konstruera en kopparcylinder för andningsluft inbyggd i en ryggsäck. Den var också ansluten till en uppblåsbar flytväst. Systemet användes framgångsrikt ner till 20 meters djup i upp till en timmas tid.

Masken var tillverkad av koppar och fodrad med tandcement för att ge en bra tätning. Dykarens flytkraft kontrollerades med hjälp av luftbehållarens innehåll och ballastvikter²⁶.

1829 Charles Anthony Deane

Charles Anthony Deane räddade 1820 samtliga hästar i ett stall genom att ta på sig en medeltida riddarhjälm som skydd mot rök och lågor. Luft pumpades in i hjälmen med en av brandförsvarets handdrivna vattenpumpar. Han utvecklade sin idé och tog patent på den som en rökdykarhjälm. Försäljningen gick inget vidare, varför han och hans bror 1828 konverterade den till dykarhjälm som de sålde tillsammans med vad som troligen var världens första dykardräkt. Dykaren kunde dock bara arbeta i vertikal ställning, annars fylldes hjälmen med vatten.

1836 gav bröderna Deane ut världens första dykmanual under titeln ”Method of Using Deane’s Patent Diving Apparatus”²⁷.

1834 – 1877 Tryckkammare

Flera olika tryckkammare tillverkades runt om i Europa under perioden. Samtliga för att behandla olika icke dykrelaterade sjukdomar och skador²⁸. Detta kallades ofta för ”luftbad”. Aktiv i Stockholm var Dr Oscar Theodor Sandahl. Den ena av två tryckkammare som Sandahl använde för ”tryckluftsbad” 1860 i Stockholm. Kompressorn som användes var på 3 hk och levererade luft vid max 200 kPa (1 atö)

(Reds. anm. Kärlet till höger är en kylare av den varma luften från kompressorn. Kammaren hade en diameter på 1 m och var c:a 2 m hög.)

1835 John Bethell

Bethell får brittiskt patent No. 6757 och blir därmed den första som får patent på en torrdräkt. Vid den här tiden var det flera som tillverkade tungdykarutrustning, de mest namnkunniga förutom Bethell, bröderna Deane och Siebe.

Under upprensning av vraket efter HMS Royal George utanför Portsmouth 1839 används samtliga av de tre nämnda dräkttyperna. Ledaren för arbetet, översten vid Kungliga ingenjörskåren, Charles Pasley, beslutar sig för att göra ett jämförande test mellan dem. Han utesluter Dean-utrustningen då han anser att den, med sin, i underdelen öppna hjälm innebär en större risk för dykaren. Därefter utesluter han Bethells utrustning för att den är för besvärlig och tar för lång tid att ta på sig och rekommenderade sedan att Siebes utrustning skulle användas för allt framtida dykarbete^{29, 30, 31, 32}.

1839 August Siebe

August Siebe kontaktades redan 1830 av bröderna Deane för att förbättra deras dykutrustning. 1839 kom han med sin egen. En hjälm med tillhörande dräkt i gummerad canvas. Dräkten som höll dykaren helt torr, var försedd med en bröstplatta vid vilken hjälmen fästes med hjälp av en halsring, vilket gjorde av och påtagning mycket snabbare och enklare. Sibes konstruktion med en sluten kombination av dräkt och hjälm revolutionerade hela dykvärlden och kan sägas vara gällande ännu i dag³³.

1841 Jaques Triger

Även om von Derschau kom med idén att ”lyfta” vatten med hjälp av luft redan 1826 och Cochrane tog patent på metoden 1831 anses fransmannen Jaques Triger vara den som uppfann kasunen. Kasunen som han konstruerade bestod av sammankopplade järncylindrar, med en diameter av 1 meter och varje cylinder sex meter lång. Uppfinningen av luftslussen, som gjorde att material kunde transporteras till ytan utan att trycket sänktes i arbetsavdelningen, innebar stora fördelar. Man arbetade ner till cirka 20 meters djup bland annat för att bärga kol. Metoden användes sedan relativt flitigt. Till exempel vid byggandet av Brooklyn Bridge 1870 och för två av fundamenten som Eiffeltornet vilar på, 1887.

1845 skrev Triger en rapport där problem vid nedstigning, öronsmärta och att andningsfrekvensen minskade. Han noterade också de två första kända fallen av tryckfallssjuka³⁴.

(Reds. anm. Även om man då inte visste vad tryckfallssjuka var eller berodde på).

1846 – 1865 Pol, Wattelle m. fl.

Under perioden rapporteras flera fall av tryckfallssjuka vid kasunarbete. Flera personer, till exempel fransmännen Pol och Wattelle (1847), Littleton (1855) och Bucquoy (1861). Föreslår att en långsammare dekompression skall genomföras. Bucquoy var troligtvis den första att publicera en redogörelse över farorna med att arbeta i miljöer med komprimerad luft^{35, 36}.

1859 Anton Ludvig Fahnehjelm

Fahnehjelm arbetade på somrarna som maskinofficer på kronoångbåtar. När kronoångaren Odin avgick till London 1836 arbetade Fahnehjelm på den. På hemresan förliste Odin utanför Jyllands kust och under bärgningsarbetet började Fahnehjelm fundera över dykutrustningar. Hemkommen flyttade han 1837 till Stockholm och tog anställning vid Flottans mekaniska kår. Han övertog och utvidgade den av Immanuel Nobel anlagda kautchukfabriken och började där tillverka både dykardräkter och hjälmar. 1839 erhöll han patent på sin dykutrustning. 1843 bärgade han ur sjön Yxnaren en på 16,5 meters djup, i dy nersjunken pråm med en vikt av 6,8 ton.

Redan under tidigt 1830 tal hade Fahnehjelm tillverkat självantändande minor. Han utvecklade detta till sprängning under vatten med elektrisk antändning och fick patent på metoden 1843. Den kom att användas mycket i hamnar och farleder. Fahnehjelm själv verkställde en sådan rensning av Kodjupet utanför Stockholm³⁷

1854 ledde Fahnehjelm arbetet på den svenska sidan vid nedläggandet av undervattenskabeln mellan Skåne och Jylland^{38, 39}.

Referenser

24. Davis RH. Deep Diving and Submarine Operations Part 1 and 2, 9th edition. Gwent: Siebe Gorman and Co Ltd, 1995.

25. Johan Patrik Ljungström. Besökt 20200426.

26. Paul Lemaire d’Augervillem. Besökt 20200426.

27. Anthony Deane. Besökt 20200426.

28. Jain KK. The History of Hyperbaric Medicine. In Textbook of Hyperbaric Medicine. 2nd edition. Jain KK. Ed. Seattle: Hogrefe and Huber, 1996.

29 US Navy Diving Manual NAVSEA 0994-LP-001-9010. Besökt 20200606

30 HMS Royal George. Besökt 20200606.

31 A History of Diving fifth edition, F. W. Henke, W. G. Davis, 1876 WATERLOW AND S0NS LIMITED, PRINTERS, LONDON. Besökt 20200606.

32 August Siebe. Besökt 20200427

33.Triger. Besökt 20200428

34. Oxley R. A short History of Caisson Tunnelling Report to the Melbourne and Metropolitan Board of Works. August 1969. Thalmann ED. Principles of U.S Navy recompression treatments for decompression sickness. In Management of Diving Accidents.

35. Bennett PB and Moon RE, Eds. Bethseda, Maryland: Undersea and Hyperbaric Medical Society, 1990: 194-221

36. Fahnehjelm. Besökt 20200428

37. Fahnehjelm. Besökt 20200428

38. Fahnehjelm. Besökt 20200429.

39. Fahnehjelm Besökt 20200429.