I del 2 behandlar vi åren 1535 – 1790.
( En god källa vid skapandet av denna kronologi har varit SPUMS Journal Volume 29 No.2 June 1999. Spums Archive
Om du har rättighet till någon av de bilder som använts för att illustrera materialet ber vi dig kontakta oss via vårt kontaktformulär, så skall vi ge dig kredit för bilden, alternativt ta bort den om du så önskar.)
1535 Guglielmo de Lorena och Francesco de Marchi
Två olika beskrivningar av utrustningen.
Den tidigaste användningen av en slags andningsapparat och den första arkeologiska undersökningen under vatten ägde rum i juli 1535, då Guglielmo de Lorena och Francesco de Marchi utforskade två romerska pråmar som sänkts i kratersjön Nemi cirka 30 kilometer från Rom med hjälp av en enpersons dykarklocka som Guglielmo hade uppfunnit. De två pråmarna hade tjänat som plattformar för ett flytande palats byggt för Kejsaren Caligula under första århundradet efter Kristus. Själva palatset var sedan lång tid tillbaka borta.
Francescos bok om militär arkitektur innehåller förstahands-dokumentation om utforskningen och om dykarklockan; emellertid avstod författaren från att beskriva klockans mest spännande funktion, lufttillförselmekanismen. Dykarklockan var mycket liten, mera som en stor dykarhjälm, luften som den innehöll kunde endast räcka för en dykare några minuter. Den hade dock en mekanism som drev ut andningsluft medan den bibehöll tillräckligt med lufttryck inuti för att förhindra vattennivån från att stiga och denna mekanism tillät dykaren att arbeta nedsänkt i timmar. Francesco beskrev inte denna mekanism eftersom han hade avlagt ed på att hålla Guglielmos uppfinning hemlig.
Dykarklockan beskrivs som ett runt fat tillverkat av ekplank, cirka 4,5 centimeter tjocka. Den var cirka 1,25 meter lång och cirka 75 centimeter i diameter. Runt den öppna delen fanns en blyring, mer än två centimeter tjock och sex krokar av järn. En tjock kristallbit, en handflata lång och en halv handflata bred var monterad i ögonhöjd. Dykaren bar tunnan med hjälp av ett par hängslen som var fastsatta på tunnans innerväggar. en grenrem, med ett enkelt manövrerat lås, också det fäst vid innerväggen, gjorde att klockan hölls fast vid dykaren.
Dykarklockan räckte knappt ner till halva överarmarna i vattnet och tillät därmed att armarna kunde användas för arbete. På land var tunnan för tung för en man att bära. I vattnet vägde den runt 40 kilo.
Varje pråm var cirka 70 m lång och 20 m bred vid balken. Av beskrivningen framgår att en typisk dykning varade från en till två timmar på ett dykdjup varierande från 10 till 20 meter. Enligt beskrivningen var kyla och trötthet de begränsande faktorerna för längre dyktid, inte luftbrist. Dykarna avstod från att gå ner under däck av rädsla för att falla, vilket obönhörligen skulle ha tömt dykarklockan på luft.
Francesco beskriver dykning med klockan på följande sätt. ”Från armbågarna och uppåt var man varm, men därunder var man kall”.
Av beskrivningen av klockan får man fram att dykarklockan, med en dykare i den bör ha innehållit cirka fyra hundra liter luft och det klarar man inte många minuter under ytan på. Utandningsluften måste ventileras bort och frisk luft måste komma in. Hur klarar man det utan pump? Francesco avslöjar inte det, så det får bli en spekulation. Utandningsluften är det enklaste att lösa. Luften som andas ut är betydligt varmare än den omgivande luften i dykarklockan. Den kommer därmed att stiga och lägga sig vid toppen av klockan. Med en, troligtvis manuellt styrd, ventil går det att släppa ut den med jämna intervaller. Återstår problemet med att ett minskat luftinnehåll i dykarklockan gör att vattennivån inuti den ökar och riskerar att dränka dykaren samt att dykaren måste få frisk luft. Luft måste med andra ord tillföras. Detta kan göras med hjälp av tunnor försedda med rör som är pluggade. När tunnan når dykarklockan förs rördelen in i klockan och pluggen avlägsnas varvid den friska luften strömmar in i klockan. (Detta är den refererade textens lösning. Kronolgins författares lösning är att i stället använda sig av vattentäta tygsäckar, vilket man kunde få genom att till exempel tjära in tyget. När pluggen tas bort kommer det omgivande vattentrycket att pressa ihop säcken varvid luften pressas ut. En vattentät säck innebär därmed både en säkrare och effektivare tömning.) Om denna teori stämmer är det samma princip som tillskrivs Halley 150 år senare11.
1616 Franz Kessler
Franz Kessler, en porträttmålare, forskare, uppfinnare och alkemist konstruerar och utvecklar en dykarklocka12.
1620 Cornelius Drebbel
Cornelius Drebbel var en nederländsk uppfinnare och naturforskare som levde en stor del av sitt liv i London. Drebbel var den första som konstruerade en ubåt som också byggdes och testades. Ubåten drevs fram med hjälp av sex årpar och testades i Themsen på omkring fem meters djup. Olika uppgifter råder om luftförsörjningen. Somliga menar att ubåten hade ett slags snorklar med flytbojar vid ytan, andra menar att Drebbel skapade syre genom att upphetta svavel och kaliumnitrat. Inuti ubåten rådde atmosfärstryck13.
1640 Von Treileben
Det svenska örlogsfartyget Vasa kantrade och sjönk utanför Beckholmen i Stockholms inlopp på sin jungfruresa, den 10 augusti 1628. Vraket blev liggandes på 32 meters djup. Flera bärgningsförsök gjordes, men inga lyckades och vraket glömdes bort för en tid. 1658 fick svensken von Treileben priveligum för dykning längs med svenska kusten tillsammans med sin dykargrupp på knappt 20 personer. Gruppen opererade från Göteborg och specialiserade sig på att bärga kanoner. 1663 fick svensken Treileben rätt att bärga Vasa och han bildade ett bolag tillsammans med tysken Peckel som menade att han gjort en uppfinning med vilken man kunde lyfta hela vraket. Det misslyckades dock och Treileben bröt med Peckel för att våren 1664 i stället ta dit sin egen dykargrupp från Göteborg. De bärgade genast 4 bronskanoner från vraket och Treileben som nu helt övergett tanken på att bärga hela skeppet koncentrerade sig på kanonerna. Mer än 50 av de 64 kanonerna bärgades, vilket får anses som en stor framgång. Treileben konstruerade också en dykarklocka för att underlätta dykningarna på Vasa14.
Den italienske prästen Francesco Negri företog 1663-65 en resa till Nordkap, i sig ett äventyr på den tiden. Negri var på hösten 1663 i Stockholm, och blev där ögonvittne till de dykningar som då företogs på Vasa. Vi låter honom berätta om dykarnas klädsel och påtagning. ”De kallade fram den som skulle gå ner på havets botten. Han satte sig ner och man bar fram till honom en ring av järn, som han kunde sticka in en fot och ett ben i, han lät den gå ända upp över knäet, sedan drog han på sig en läderstövel upp över järnringen, två andra män band den hårt om honom med ett långt rep, flera varv, för järnringen var c:a två fingrar bred. den andra ringen anbragtes och stöveln på andra benet på samma sätt, sedan gav de honom den tredje ringen som var större än de första. Denna sattes över huvud, axlar och armar ända till midjan. Sedan drogs på, över den andra dräkten, ett par byxor, också av tjockt läder och till sist en likadan jacka, och de band dem alla hårt vid ringarna i midjan och vid låren. Det återstod att förse hans huvud med något, han tog till det inget annat än en kåpa av vanligt tyg, och han sänkte inte ens ned den ända till halsen utan lämnade den lika högt som en vanlig mössa”.
Negri fortsätter sedan med att beskriva själva dykklockan.
”På denna flotte var en klocka av bly, fem händer hög och bred i proportion därtill, vilken med en lång lina fastbunden, vid övre delen kunde dras upp av några män, medels en talja, uppburen av två brädstycken. När klockan hade höjts till föga mer än mannens halva längd, gick han så klädd in i den och steg upp på en platta av bly som var väl fastbunden och hängde i klockan i stället för kläpp. Nära mynningen; det finns fyra små hål i denna klocka, genom vilka går fyra linor, och väl hopbundna ovantill löper de ner för att hålla uppe denna blyplatta och går på detta vis genom dess fyra hörn och ska vara två händer lägre än denna. Mannen fick i handen en rund trästav knappt tjockare än en pik och två eller tre alnar lång. Överst på vilken är fäst en järnkrok, för att han skall kunna gripa tag i de saker som han upptäcker; Sedan knuffades klockan ut på vattnet och får sjunka tillsammans med mannen, som går ända till botten, som på denna plats har 16 mannars djup enligt vad jag fann, när jag mätte det med ett rep, även om det vore mycket djupare skulle resultatet bli detsamma. När jag hade sett detta och förstått orsaken till att mannen kunde bli kvar där under vattnet upp till en halvtimma”15.
1662 Nathaniel Henshaw
Världens första tryckkammare konstruerades av den engelska prästen Nathaniel Henshaw. Han använde ett system med orgelbälgar med enkelriktade ventiler för att ändra atmosfärstrycket i en förseglad kammare som kallades ”Domicilium”. Henshaw hävdade utan några som helst vetenskapliga grunder att högt lufttryck skulle avhjälpa akuta tillstånd medan lägre tryck skulle hjälpa mot kroniska störningar. Han menade att domiciliumterapi skulle förbättra matsmältningen och förebygga lungsjukdomar genom att hantera omgivningstryck. Syrekoncentration nämndes av förklariga skäl inte, eftersom syre inte upptäcktes förrän nästan hundra år senare. Kammaren användes så vitt känt är aldrig för att bota dykrelaterade skador, däremot använde sig Edmond Halley av principen för att förse sin dykarklocka med frisk luft16.
(Reds. anm. Med tanke på att tryckhöjningen åstadkoms med bälgar kan trycket i ”Domicilium” sannolikt inte varit mer än någon meter vattenpelare.)
Som kuriosa kan nämnas att på 1990-talet startades ett företag i Edinbridge som tillverkar tryckkammare. Företaget heter Henshaw. Det har dock ingen koppling till 1600-talspionjären.)
1680 Borelli
Den italienske matematikern Borelli konstruerar världens första rebreather. Utandningsluften går till ett par kopparrör där luften anses renas genom att rören kyls ner av det omgivande havsvattnet. Mässingshjälmen hade en diameter av 60 cm och var utrustad med ett fönster. En kolvanordning användes för att skapa flytkraft. Dykaren illustreras med kloliknande fenor, vilket anses tyda på att dykaren skulle vara frisimmande. Så vitt man vet testades aldrig utrustningen17.
1691 Edmond Halley
Edmond Halley (Halleys komet) bygger en dykarklocka. Luftkvaliten i klockan förbättrades med hjälp av viktade tunnor som sändes ner från ytan. Genom att tillföra luft kunde också ”vattenytan” bibehållas i klockans nederkant även om luften komprimerades vid nedsänkningen i vattnet.
Vid en demonstration dök Halley och fem följeslagare till 18 meter i Themsen och stannade på det djupet i mer än en och en halv timma. Halleys klocka var till liten nytta för praktiskt dykarbete då den var väldigt tung. Förbättringar gjordes dock över tid och Halley förlängde sin exponeringstid under vattnet till över fyra timmar18.
1715 John Lethbridge
John Lethbridge var en ullhandlare från Newton Abbot. Han uppfann en dykmaskin 1715. Efter att ha testat maskinen i sin trädgårdsdamm (speciellt byggd för ändamålet) dök Lethbridge på ett antal vrak och blev av detta förhållandevis rik. Maskinen var ett lufttät ekfat som tillät dykaren att vara under ytan tillräckligt länge för att hämta undervattensmaterial.
Beskrivning av maskinen med Lethbridges egna ord. ”Den är brädfordrad och perfekt rund, cirka 2 meter i längd, cirka 60 centimeter vid huvudet och cirka 46 centimeters diameter vid foten och innehåller cirka 136 liter luft; det är hopsatt med järnband både på ut- och insida för att skydda mot tryck. Det finns två hål för armarna, och ett glas med en diameter på cirka 10 centimeter och 32 millimeters tjocklek att titta igenom, som är fixerat i den nedre delen, så att det är i en direkt linje med ögat, två lufthål på den övre delen, i vilken ett luft transporteras av ett par bälgar, båda som är stoppade med pluggar omedelbart innan den går ner till botten. Vid fotdelen finns ett hål för att släppa ut vatten. Ibland finns det ett stort rep fixerat på baksidan eller den övre delen, genom vilket det släpps ner, och det finns en tunn lina som kallas signallina, genom vilken folket ovan riktas vad de ska göra, och under är en bit trä fäst som skydd för glaset. Jag tar mig in med fötterna först och när mina armar går igenom hålen, sätts locket på, som är fäst med skruvar. Det krävs 227 kilos vikt för att sänka ner den och tar man bort 7 kilos vikt kommer den att börja stiga mot ytan. Jag ligger rakt på mitt bröst hela tiden jag befinner mig i den, som många gånger har varit mer än 6 timmar, luften uppdateras ofta från ytan av ett par bälgar. Jag kan flytta den cirka 1 kvadratmeter på botten, där jag har stannat många gånger 34 minuter. Jag har varit på 18 meters djup många hundra gånger och har varit på 22 meter, men med stora svårigheter”19.
(Reds. anm. Redan på 1.5 meters djup slutar blodgenomblödningen i armarna eftersom blodtrycket inte räcker för att trycka ut blod till armarna som befinner sig i högre tryck utanför tunnan. Efter några minuter måste dykaren därför upplevt smärtor pga syrgasbrist och ansamling av koldioxid i armmuskulaturen.)
1741 Mårten Triewald
Den svenska uppfinnaren Mårten Triewald ger ut boken ”Konsten att lefwa under watn”. I boken beskrivs bland annat dykarklockor, vilket Triewald också konstruerade och byggde. Boken ansågs banbrytande för sin tid. Triewald tog initiativet till bildandet av Norra Bärgningskompaniet som 1734 fick kungligt monopol på att bärga fartyg i svenska vatten.
Triewald byggde också Sveriges första ångmaskin 1726, delvis med delar han tagit med hem från England, samt Sveriges första luftkonditionering, ett slags ”väderväxlingsmaskin” som skulle förbättra luften under däck på fartyg.
Triewald blev under sina år i England 1731 invald som medlem av Royal Society, världens äldsta och förnämsta vetenskapliga sammanslutning. 1739 tog Triewald tillsammans med vännen Carl von Linne och med starkt stöd av Jonas Alströmer initiativ till inrättandet av Kungliga Svenska Vetenskapsakademin, där han också var en flitig medarbetare 20, 21, 22.
(Reds. anm. En stor del av de ventenskapliga instrument som Triewald hade med sig hem från England donerades till Lunds universitet i samband med inrättandet av en professur. Några av dessa instrument finns idag på Malmö museum.
Det är inte osannolikt att Triewald träffade Halley under sin vistelse i England där han bland annat var med och byggde Newcomenångmaskiner vid gruvor i Newcastle.)
1790 John Smeaton
John Smeaton, kanske mest känd som civilingenjörskonstens fader, och för konstruktionen av flera vattennära byggnadsverk, byggde också vad som kan kallas den första moderna dykarklockan. Den är en vidarekonstruktion av den klocka han byggde 1788. Den äldre av klockorna var dock inte avsedd att sänkas ner under vattenytan. båda klockorna var utrustade med ångdrivna pumpar som tryckte in luft i dykarklockorna23.
Referenser
11. Guglielmo de Lorena, Francesco de Marchi.Besökt 20200425.
.12. Franz KesslerBesökt 20200425.
13. Cornelis Drebbel. Besökt 20200520.
14. Signallinan nr. 20. Besökt 20200429
15. Casell Bo, Havet Dykaren Fynden under 2000 år, P.A. Norstedt & Söners Förlag. 1967. ISBN saknas.
16. Jain KK. The History of Hyperbaric Medicine. In Textbook of Hyperbaric Medicine. 2nd edition. Jain KK. Ed. Seattle: Hogrefe and Huber, 1996
17.Davis RH. Deep diving and submarine operations 7th edition. London: St Catherine Press, 1962; 7-9
18. Edmond Halley.Besökt 20200425.
19. John Lettbridge. Besökt 20200429
20. Triewald. Besökt 20200429
21. Triewald. Besökt 20200429
22. Triewald. Besökt 20200429
23. John Smeaton. Besökt 20200426