Om dykeriets historia
av Carl Olof Cederlund
TEXT: STAFFAN VON ARBIN
Det ska sägas med en gång att bokens titel är delvis missvisande. Det är visserligen sant att den tar sig an dykerikonstens historia i ett internationellt perspektiv – från senare delen av medeltiden och fram till omkring mitten av 1800-talet. Denna
utveckling beskrivs dock jämförelsevis översiktligt och tjänar framför allt till att ge den nödvändiga historiska fonden till det som är bokens verkliga fokus: utvecklingen av den ”dykningsapparat” som sjöofficeren, ingenjören och uppfinnaren Anton Ludvig Fahnehjelm (1807–1875) år 1839 sökte patent för i Stockholm. Det är alltså denna berättelse som står i centrum i åtminstone 15 av bokens 20 kapitel, och det är också den som ger den dess stora berättigande. Dykeriets tidiga historia har tidigare behandlats
i en rad utländska och även svenska arbeten, exempelvis av SDHF:s framlidne hedersmedlem Bo Cassel, men också i en rad längre och kortare artiklar här i Signallinan. De svenska pionjärinsatser som Hans Albrecht von Treileben (1625–cirka 1690) och Mårten Triewald (1691–1747) stod för under 1600- och 1700-talen har båda fått sin grundliga behandling i flera av dessa arbeten.
Författaren, som i dessa delar framför allt lutar sig mot andras forskningsinsatser, kan därför inte sägas tillföra särskilt mycket nytt i sak.
När det gäller Fahnehjelms insatser på dykeriets område är det annorlunda då det är första gången som dessa behandlas på ett mera ingående och vetenskapligt uttömmande sätt. I sin bok presenterar författaren en mängd intressanta upplysningar rörande Fahnehjelms innovationer och affärsverksamhet, uppgifter han huvudsakligen fått fram genom studier av till delar tidigare obearbetat arkivmaterial vid Nordiska museet i Stockholm. Mycket av denna information är alltså aldrig tidigare uppmärksammad, än mindre publicerad, och att den nu lyfts fram ur arkivens glömska är därför en kulturhistorisk välgärning av stora mått.
Bokens upplägg
Boken består som nämnts av 20 kapitel. I tillägg finns också ett förord (numrerat som kapitel I),
referenser (kapitel XXII) och ett personregister
(kapitel XXIII). Den inleds på allvar i kapitel
II med en ingående redogörelse för författarens egen bakgrund och yrkesmässiga bevekelsegrunder. Som arkeologihistoria kan denna redogörelse ha sitt intresse, i synnerhet för den som är särskilt nyfiken på turerna kring Vasaprojektet, men för I rykande färska Om dykeriets historia – Från Leonardo da Vinci till Anton Ludvig Fahnehjelm, utgiven som nummer 73 i Forum navales skriftserie, tecknar författaren Carl Olof Cederlund en detaljerad bild av hur det moderna dykeriet introducerades i Sverige på 1830- och 40-talen av Anton Ludvig
Fahnehjelm. För att placera detta skeende i sitt historiska sammanhang redovisar författaren också
den tidigare utvecklingen inom dykerikonsten – både i Sverige och utomlands.
framställningen i övrigt saknar den egentligen större värde. Däremot skänker den arbetet en personlig prägel och sätter
delvis även berättartonen för de efterföljande kapitlen. I kapitel III introduceras läsaren till bokens huvudperson, det vill säga Fahnehjelm. Kapitlen IV och V behandlar dykerikonstens generella utveckling fram till början av 1800-talet, medan kapitel VItar sig an den svenska utvecklingen under motsvarande period. I kapitel VII introduceras läsaren till Fahnehjelms ”dyk-
ningsapparat”, och i kapitlen VIII och IX diskuteras de brittiska innovationer som kan antas ha stått som förlagor till
denna. Kapitlen X–XXI ägnas därefter helt åt ”dykningsapparaten” samt Fahnehjelms övriga uppfinningar, dykeriverksam-
het och bolagsförehavanden.
Beskrivningen av ”dykningsapparaten” och dess olika komponenter bygger på Fahnehjelms egna patentansökan och kon-
cept, artiklar i samtida dagspress samt de få bevarade originaldelar som finns i olika svenska museisamlingar.
Om författaren
Carl Olof Cederlund torde vara välkänd för den som är intresserad av sjöhistoria och marinarkeologi. Han är professor emeritus i marinarkeologi, och har under nästan 60 års tid varit en centralgestalt inom detta ämne i Sverige. Cederlund började sin arkeologiska bana i det arbetslag av unga arkeologer som anställdes för att gräva ut regalskeppet Vasa efter dess bärgning 1961, och han har därefter under sitt långa yrkesliv ansvarat för en rad undersökningar av i första hand vrak efter båtar och skepp. Cederlunds betydelse för etablerandet och utvecklingen av marinarkeologin inom kulturmiljövården, som vetenskap-
ligt forskningsfält och som universitetsämne i Sverige kan knappast nog framhållas. Doktorsavhandlingen The old wrecks of the
Baltic Sea – Archaeological recording of the wrecks of carvel-built ships, som kom 1983, behandlade lämningarna efter kravellbyggda fartyg i svenska vatten. Andra viktigare arbeten av författarens hand är Arkeologi under vatten från 1969 (tillsam-
mans med Sten Lövstrand), Folket som byggde Wasa – En bok om Stockholms skeppsgård, utgiven 1978 (baserad på författarens licentiatuppsats i etnologi från 1966), Nationalism eller vetenskap?
OM DYKERIETS HISTORIA Carl Olof Cederlund
Carl Olof Cederlund
OM DYKERIETS HISTORIA
Från Leonardo da Vinci till Anton Ludvig Fahnehjelm Denna bok utgår från en tradition som löpt genom flera sekler i Sverige och
även i andra länder och som handlar om skeppshistoria, särskilt den om gamla örlogsskepp och även vraken efter dem. Redan på 1600-talet hade man framgångsrikt bärgat kanoner från dessa fartygsvrak. Men intresset för dem tar fart på allvar när modern dykeriteknik utvecklas från 1840-talet. Med detta gavs och ges möjlighet att inte bara som förut fortsätta att bärga från dem. Det gav nu även möjlighet att mer effektivt besöka vraken och studera dem. Steg för steg utvecklades metodik för att på ett
vetenskapligt sätt undersöka dessa lämningar från äldre tider och samhällen. Detta förlopp är utgångspunkten för det vi idag kallar marinarkeologi. Utvecklingen av denna vetenskap är nära länkad till utvecklingen av dykeriteknik. Då och då har idén uppstått att kunna bärga ett av de gamla örlogsskeppen och föra in det i nutiden. Det förverkligas i Sverige med Vasa-bärgningen år
1961 men det var inte någon ny idé då. Det hade diskuterats i samband med bärgningarna 1909 på det danska örlogsskeppet Enighed, förlist i Kalmarsund 1679, de 1921 på det svenska örlogsskeppet Riksäpplet, förlist vid Dalarö 1676
och de på det svenska örlogsskeppet Elefanten, förlist norr om Kalmar 1564, på 1930-talet. Till vraket efter Vasa hade man även, i bärgningssyfte, återkommit gång på gång sedan 1840-talet. I centrum för det första av dessa initiativ på Vasa 1844
stod sjöofficeren och teknikern Anton Ludvig Fahnehjelm.
Svensk marinarkeologi i ideologisk belysning från 1997 samt Vasa I. The Archaeology of a Swedish Royal Ship of 1628 från 2006 (tillsammans med bland andra Fred Hocker). Dykerihistoriska aspekter på vrakbärgning och marinarkeologi har berörts översiktligt av Cederlund i flera tidigare arbeten, däribland några av de ovan nämnda. Detta är emellertid
första gången som han behandlar dykerihistoria isolerat och på ett mer djuplodande plan. Faktum är att bokens ”huvudperson” Anton Ludvig Fahnehjelm har tydliga kopplingar till just regalskeppet Vasa – bevarade dokument visar näm-
ligen att han hade långt gångna planer på att låta utföra bärgningar på vraket. Just denna omstän-
dighet anger författaren som en av anledningarna till att han från början kommit att intressera sig för ämnet.
Sammanfattande omdöme
Den med särskilt intresse för teknikhistoria, dykning och marinarkeologi har i boken en riktig guldgruva. Det ska dock ärligt sägas att den inte hör till de mest lättsmälta i genren. Bitvis är texten mycket detaljerad och teknisk. Det gäller i synnerhet de många beskrivningarna av olika dykutrustningar från skilda tider som förekommer i boken, och det är därför tur att dessa i många fall ackompanjeras av illustrationer av hög kvalitet som gör det lättare för läsaren att hänga med i resonemangen. Den tyngs också av en del upprepningar, vilka dock är en ofrånkomlig följd av det upplägg som författaren valt för sin framställning.
En mer uppenbar brist är att det generellt är väldigt glest mellan litteraturhänvisningarna, även i de avsnitt som otvetydigt bygger på andra författares arbeten. Vissa referenser återfinns dessutom bara i löptexten och inte i litteraturlistan. Det är synd på ett i övrigt så ambitiöst arbete, och drar ned helhetsbedömningen. Att boken försetts med ett utförligt personregister är dock ett stort plus som utan tvekan förhöjer dess användbarhet som framtida referens- och uppslagsverk. Om dykeriets historia – Från Leonardo da Vinci till Anton Ludvig Fahnehjelm har alla förutsättningar att bli en klassiker på sitt område. Man bör dock betänka att målgruppen i Sverige för en bok av detta slag är förhållandevis begränsad. Samtidigt finns ett stort internationellt intresse för de dykeri- och teknikhistoriska frågor som behandlas av Cederlund. Det är därför synd att boken inte också ges ut i en engelskspråkig version.
Förhoppningsvis kan detta repareras i efterhand. Man får vidare hoppas att någon i framtiden vill ta vid och fortsätta historien där Cederlund slutar och också redovisa den svenska utvecklingen efter Fahnehjelm. I synnerhet skulle de eventuella kopplingarna mellan Fahnehjelms ”dykningsapparat” och senare utvecklade utrustningar – som Carl Axel Lindqvists under sent 1800-tal och Emil Carlssons under 1900-talets första hälft – behöva genomlysas. En snabb titt på dessa utrustningar avslöjar flera likheter som
indikerar att de kan ha inspirerats av Fahnehjelms ”dykningsapparat”. Exakt hur dessa kopplingar såg ut är dock inte kartlagt.
(Recensionen publicerad i Signallinan nr nr 50 • december 2022)