I denna skrift samlas det vi vet om svensk dykerihistoria. Med begreppet Svensk Dykhistoria avser vi pionjärer inom dykning, dykfarkoster och tillbehör samt läkare, uppfinnare och forskare som dagens, historiens och framtidens utveckling inom alla former av svensk mänsklig undervattennsverksamhet vilar på. Skriften är upplagd som ett slags kronologiskt uppslagsverk som ger, oftast kort, information för varje person eller händelse, som kan ha ansetts ha betydelse för var vi idag står inom detta område, men den innehåller också referenser till var det går att finna mer information.Vår förhoppning är att denna information inte bara skall ge intresserade trevlig läsning utan också väcka diskussion och ge ytterligare information inom området.
Om du har rättighet till någon av de bilder som använts för att illustrera materialet ber vi dig kontakta oss via vårt kontaktformulär, så skall vi ge dig kredit för bilden, alternativt ta bort den om du så önskar.Copyright © SDHF. Du har inte rätt att kopiera, eller på annat sätt dela detta innehåll vidare utan vårt skriftliga tillstånd.
1640 Albrecht Von Treileben
Det svenska örlogsfartyget Vasa kantrade och sjönk utanför Beckholmen i Stockholms inlopp på sin jungfruresa, den 10 augusti 1628. Vraket blev liggandes på 32 meters djup. Flera bärgningsförsök gjordes, men inga lyckades och vraket glömdes bort för en tid. 1658 fick svensken von Treileben priveligum för dykning längs med svenska kusten tillsammans med sin dykargrupp på knappt 20 personer. Gruppen opererade från Göteborg och specialiserade sig på att bärga kanoner. 1663 fick svensken Treileben rätt att bärga Vasa och han bildade ett bolag tillsammans med tysken Peckel som menade att han gjort en uppfinning med vilken man kunde lyfta hela vraket. Det misslyckades dock och Treileben bröt med Peckel för att våren 1664 i stället ta dit sin egen dykargrupp från Göteborg. De bärgade genast 4 bronskanoner från vraket och Treileben som nu helt övergett tanken på att bärga hela skeppet koncentrerade sig på kanonerna. Mer än 50 av de 64 kanonerna bärgades, vilket får anses som en stor framgång. Treileben konstruerade också en dykarklocka för att underlätta dykningarna på Vasa1.
Den italienske prästen Francesco Negri företog 1663-65 en resa till Nordkap, i sig ett äventyr på den tiden. Negri var på hösten 1663 i Stockholm, och blev där ögonvittne till de dykningar som då företogs på Vasa. Vi låter honom berätta om dykarnas klädsel och påtagning. ”De kallade fram den som skulle gå ner på havets botten. Han satte sig ner och man bar fram till honom en ring av järn, som han kunde sticka in en fot och ett ben i, han lät den gå ända upp över knäet, sedan drog han på sig en läderstövel upp över järnringen, två andra män band den hårt om honom med ett långt rep, flera varv, för järnringen var c:a två fingrar bred. den andra ringen anbragtes och stöveln på andra benet på samma sätt, sedan gav de honom den tredje ringen som var större än de första. Denna sattes över huvud, axlar och armar ända till midjan. Sedan drogs på, över den andra dräkten, ett par byxor, också av tjockt läder och till sist en likadan jacka, och de band dem alla hårt vid ringarna i midjan och vid låren. Det återstod att förse hans huvud med något, han tog till det inget annat än en kåpa av vanligt tyg, och han sänkte inte ens ned den ända till halsen utan lämnade den lika högt som en vanlig mössa”.
Negri fortsätter sedan med att beskriva själva dykklockan.
”På denna flotte var en klocka av bly, fem händer hög och bred i proportion därtill, vilken med en lång lina fastbunden, vid övre delen kunde dras upp av några män, medels en talja, uppburen av två brädstycken. När klockan hade höjts till föga mer än mannens halva längd, gick han så klädd in i den och steg upp på en platta av bly som var väl fastbunden och hängde i klockan i stället för kläpp. Nära mynningen; det finns fyra små hål i denna klocka, genom vilka går fyra linor, och väl hopbundna ovantill löper de ner för att hålla uppe denna blyplatta och går på detta vis genom dess fyra hörn och ska vara två händer lägre än denna. Mannen fick i handen en rund trästav knappt tjockare än en pik och två eller tre alnar lång. Överst på vilken är fäst en järnkrok, för att han skall kunna gripa tag i de saker som han upptäcker; Sedan knuffades klockan ut på vattnet och får sjunka tillsammans med mannen, som går ända till botten, som på denna plats har 16 mannars djup enligt vad jag fann, när jag mätte det med ett rep, även om det vore mycket djupare skulle resultatet bli detsamma. När jag hade sett detta och förstått orsaken till att mannen kunde bli kvar där under vattnet upp till en halvtimma”2.
Artiklar om Hans von Trieleben finns även i Signallinan nr 16, Signallinan nr 20, och Signallinan nr 27
1741 Mårten Triewald
Tavla tillhörande Svenska Vetenskapsakademin
Den svenska uppfinnaren Mårten Triewald ger ut boken ”Konsten att lefwa under watn”. I boken beskrivs bland annat dykarklockor, vilket Triewald också konstruerade och byggde. Boken ansågs banbrytande för
sin tid. Triewald tog initiativet till bildandet av Norra Bärgningskompaniet som 1734 fick kungligt monopol på att bärga fartyg i svenska vatten.
Triewald byggde också Sveriges första ångmaskin 1726, delvis med delar han tagit med hem från England, samt Sveriges första luftkonditionering, ett slags ”väderväxlingsmaskin” som skulle förbättra luften under däck på fartyg. Han var, som många av dåtidens uppfinnare, mångsidig och skrev även böcker om biodling, ”väderväxlingsmaskiner”, eld och luftmaskiner, med mera.
Triewald blev under sina år i England 1731 invald som medlem av Royal Society, världens äldsta och förnämsta vetenskapliga sammanslutning. 1739 tog Triewald tillsammans med vännen Carl von Linne och med starkt stöd av Jonas Alströmer initiativ till inrättandet av Kungliga Svenska Vetenskapsakademin, där han också var en flitig medarbetare 3, 4, 5.
(Reds. Anm. En stor del av de vetenskapliga instrument som Triewald hade med sig hem från England donerades till Lunds universitet i samband med inrättandet av en professur. Några av dessa instrument finns idag på Malmö museum.)
Det är inte osannolikt att Triewald träffade Halley under sin vistelse i England där han bland annat var med och byggde Newcomenångmaskiner vid gruvor i Newcastle.)
1825 Johan Patrik Ljungström
Johan Patrik Ljungström, född 1784 i Stockholm, död 1859, var en svensk juvelerare, uppfinnare och dykpionjär. Han var Sveriges första privata dykare. Sporrad av ett påstående av den svenske experten Rosenberg om omöjligheten att nå ett särskilt svåråtkomligt skeppsvrak lät Ljungström tillverka en dykarklocka i förtennad koppar, utrustad med kompass och med utrymme för en besättning om 2-3 personer och med kommunikationsmöjligheter genom signalutrustning.
År 1825 nedsänktes dykarklockan omkring 16 meter med Ljungström och en assistent ombord. “Denna sak”, rapporterar ett rådhusprotokoll, var “så väl uttänkt af Ljungström för dess beqvämlighet, att få ogenerad gå ned på sjöbotten, att det suprinerade hela Samhället af hvilka de flesta voro åskådare.”
År 1827 författade Ljungström Strödda anteckningar, rörande dykeri- och lots-inrättningarna, där han presenterade idéer för införande av en privat sektor motsvarande de dittillsvarande statliga dykerikompanierna 6.
En artikel om Johan Patrik Ljungström finns publicerad i Signallinan nr 7
.1859 Anton Ludvig Fahnehjelm
Bild: Riksarkivet
Fahnehjelm arbetade på somrarna som maskinofficer på kronoångbåtar. När kronoångaren Odin avgick till London 1836 arbetade Fahnehjelm på den. På hemresan förliste Odin utanför Jyllands kust och under bärgningsarbetet började Fahnehjelm fundera över dykutrustningar. Hemkommen flyttade han 1837 till Stockholm och tog anställning vid Flottans mekaniska kår. Han övertog och utvidgade den av Immanuel Nobel anlagda kautchukfabriken och började där tillverka både dykardräkter och hjälmar. 1839 erhöll han patent på sin dykutrustning. 1843 bärgade han ur sjön Yxnaren en på 16,5 meters djup, i dy nersjunken pråm med en vikt av 6,8 ton.
Redan under tidigt 1830 tal hade Fahnehjelm tillverkat självantändande minor. Han utvecklade detta till sprängning under vatten med elektrisk antändning och fick patent på metoden 1843. Den kom att användas mycket i hamnar och farleder. Fahnehjelm själv verkställde en sådan rensning av Kodjupet utanför Stockholm7
1854 ledde Fahnehjelm arbetet på den svenska sidan vid nedläggandet av undervattenskabeln mellan Skåne och Jylland 8, 9.
En äldre tidningsartikel om Fahnehjelm finns publicerad i Signallinan nr 32
Kuriosa
En av Fahnehjelms konstruerade hjälmar, osäkert vilken i ordningen är SDHF:s logotype.
1860 Oskar Sandahl
Oskar Sandahl
Bild: Digitalmuseum
Oskar Sandahl blev 1854 kirurgie magister vid Karolinska Institutet.
Sandahl var sjuklig och gjorde, bland annat för att kurera sin hälsa, flera resor till utlandet med sin familj (hustru och två döttrar). När den tiden kom undervisades döttrarna i hemmet. En av lärarna var den
unge August Strindberg.
Under 1857–1858 gjorde Oskar Sandahl en resa, nu tillsammans med adjunkten Otto Christian Lovén
vid Karolinska institutet, till Egypten. Denna resa hade ett tydligt vetenskapligt syfte. Besök gjordes på
apotek, hos läkemedelsgrossister och drogsamlare. Under resan från Egypten hade Sandahl i Montpellier i södra Frankrike studerat en anläggning för behandling av bröstsjuka patienter med ”bad i förtätad
luft” – i en tryckkammare.
Han uppförde sedan en sådan anläggning – den mediko-pneumatiska anstalten på Klara Strandgata i
Stockholm.
Kompressorn som användes var på 3 hk och levererade luft vid max 200 kPa (1 atö)
Kärlet till höger är en kylare av den varma luften från kompressorn. Kammaren hade en diameter på 1
m och var c:a 2 m hög.
I oktober 1860 börja denna anstalt, som i folkmun kallades för Sandahls klockor, att ta emot patienter.
Ett “bad” i tryckkammaren tog mellan en och två timmar. Lufttrycket höjdes försiktigt under 20–30 minuter varefter det vid badets slut lika långsamt sänktes. Alla slags luftrörsproblem, bronkit, astma, kikhosta, tuberkulos med mera, behandlades. Under de första åren gavs cirka 2 700 behandlingar, varav Sandahl beskrev 272 i sin senare presenterade avhandling.
Trots att anstalten erhöll statsanslag från 1863 gick den med förlust och när statsanslaget upphörde
1873 fick den lov att stängas.
Sin avhandling ”Om verkningarne af förtätad luft på den menskliga organismen” försvarade Sandahl
1862 och promoverades i Lund till medicine doktor 1863<sup>10, 11</sup>.
1880 Carl Axel Lindqvist
Cirka 1880 började Carl Axel Lindqvist, baserad på Mäster Samuelsgatan 50 i Klarakvarteren i Stockholm, bygga olika hjälmar. Det tros att han var inspirerad av designen av Fahnehjelm-hjälmen Precis som Fahnehjelm-hjälmen hade hjälmarna som Lindqvist byggde ingen bröstplatta, istället använde han en mässingsring som var permanent fäst vid dräkten. Ringen skruvades fast vid hjälmen med 4 bultar. Lindqvists verksamhet togs över av Emil Carlsson 1910. Carlsson fortsatte att tillverka hjälmar av samma “pott”-konstruktion under ytterligare 42 år, men 1940 kom det ut en katalog där också hjälmar med en 12-bult bröstplatta visades 12.
En artikel om C.A lindqvist finns i Signallinan nr 16.
1880-talet Torsten Nordenfelt
Nordenfeldt flyttade 1862 till England och hade där ett företag som importerade svenskt stål Efter likvidation av företaget 1874 började han arbeta som generalagent åt den svenska uppfinnaren och företagaren Helge Palmcrants vars främsta produkt var kulsprutor.
Under en resa såg Nordenfeldt den engelska prästen Garrett provköra sin ångbåtsdrivna ubåt och kontaktade honom genast. Nordenfelt var den första att inse slagkraften i kombinationen ubåt och torped. Kontrakt skrevs om att bygga en ubåt på Bolinders fabrik i Stockholm. Tanken var att sälja den till den svenska marinen. De var dock inte intresserade då ubåten visade sig vara allt för obalanserad längskepps. En förbättrad och längre ubåt byggdes därefter i England och såldes senare till Grekland. Den tredje ubåten, också byggd i England var den första ubåten bestyckad med torpeder och såldes till Osmanska riket (Reds. anm. som då, efter Storbritannien, var världens största rike. Efter första världskriget delade dock segerländerna Storbritannien, Frankrike och Rysssland upp riket mellan sig och i dag är den enda del som kvarstår Turkiet).
En fjärde ubåt konstruerades, även den i Storbritannien, för Sovjetunionens räkning. Ubåten skulle gå för egen maskin till beställaren, , men i höjd med Jylland gjorde man en felnavigation, varvid ubåten gick på grund och sjönk, vilket ledde till att beställaren vägrade betala. Det hela medförde i förlängningen till att Nordenfelt gick i personlig konkurs, han flyttade då till Frankrike där han i Paris grundade företaget Société Nordenfelt, som utvecklade mekanismen till den välkända artilleri-pjäsen Canon de 75 mle 1897. 1903 pensionerade sig Nordenfelt och flyttade tillbaka till Sverige 13, 14 15.
1897 Per Aron Waller
Modell av bärgningen.
Foto: Sjöhistoriska
Ångfartyget Södra Sverige var ett av dåtidens främsta fartyg, byggd 1871. Hon avreste från Stockholm med destination Västervik den 25 septemeber 1895.
I Nämndöfjärden gjorde kaptenen en missbedömning av sin position, ändrade kurs och gick med 12 knops fart på grundet Franska stenarna. Fartyget gled av och började snabbt sjunka.
Dykare som gick ned vid grundet fann inte skeppet, det hade när det sjönk drivit iväg med strömmarna. Med hjälp av en specialgjord magnet lyckades man senare hitta vraket längre ut i fjärden på 57 meters djup. Det ansågs vara alldeles för djupt för att dykare skulle kunna användas för bärgningsarbetet. Ingenjören Per Aron Waller hade dock en ide om att bygga en lång tub, den “Wallerska tuben” för att slussa ner dykarna till vraket. Tubens längd var 30 meter och diametern 65 centimeter. I nederdelen låg själva arbetskammaren men en diameter av 130 centimeter samt i botten försedd med en ballast bestående av kanonkulor och sju ton tackjärn.
Det var ingen som var villig att satsa pengar på idén. Waller erbjöds dock av rederiet att få halva skrotvärdet samt om han så ville, köpa fartyget vid en lyckad bärgning. Bolaget Octopus bildades och 1897 lyckades man med hjälp av den Wallerska tuben och pontoner bärga vraket. Efter att fartyget tätats och förts in till Stockholm firade man stort på Hasselbacken den 3 juni 1897. Menyn bestod av 9 olika rätter och till detta serverades 5 olika viner 16.
Södra Sverige visades upp i sitt bärgade skick på Stockholmsmässan 1897. Kung Oscar II besökte skeppet och dekorerade senare Waller för att han kommit på hur man skulle bärga sjunkna skepp från stora djup.
Södra Sverige restaureades av rederiet och sattes 1898 i trafik på linjen Stockholm – Kristiania (Oslo) och fanns kvar i rederiet fram till 1946, varefter hon såldes till den internationella flyktingorganisationen för judars återvändande till Palerstina. 1949 höggs fartyget upp och skrotades i den israeliska staden Haifa.
Den Wallerska tuben delades efter den lyckade bärgningen i två delar. Ena delen blev skorsten på Wicanders korkfabrik på Söder och den andra halvan användes som kulvert i en av Stockholms förorter.
Waller själv övergick 1901 till att bli vad som på den tiden kallades korrespondentlärare och som idag kallas distanslärare17, 18, 19.
SDHF har givit ut ett nytryck av den engelska boken om bärgningen av Södra Sverige och Wallerska tuben du kan beställa den Här.
Referenser
1. Signallinan nr. 20 . Besökt 20200429
2. Casell Bo, Havet Dykaren Fynden under 2000 år, P.A. Norstedt & Söners Förlag. 1967. ISBN saknas.
3. Wikipedia. Besökt 20200429
4. bgf.nu. Besökt 20200429
5. NE. Besökt 20200429
6. Wikipedia. Besökt 20200429
7. Wikipedia. Besökt 20200428.
8. Riksarkivet. Besökt 20200428.
9. Runeberg. Besökt 20200429.
10. Läkartidningen. nr. 12-2012. Besökt 20200430
11. Örnhagen.se. Besökt 20200430
12. Divescrap.com.Besökt 20200430
13.Via Hans Örnhagen
14. Wikipedia. Besökt 20200512
15. Wikipedia. Besökt 20200512
16. Runeberg. Besökt 20200512
17. Ukforsk.se. Besökt 20200512
18. Runeberg. Besökt 20200513.
19. Herman A. Ring. The Salvage of the steamer Södra Sverige, 1897 (nytryck av SDHF 2020).