Svensk Dykerihistoria del 4

I denna skrift samlas det vi vet om svensk dykerihistoria. Med begreppet Svensk Dykhistoria avser vi pionjärer inom dykning, dykfarkoster och tillbehör samt läkare, uppfinnare och forskare som dagens, historiens och framtidens utveckling inom alla former av svensk mänsklig undervattensverksamhet vilar på. Skriften är upplagd som ett slags kronologiskt uppslagsverk som ger, oftast kort, information för varje person eller händelse, som kan ha ansetts ha betydelse för var vi idag står inom detta område, men den innehåller också referenser till var det går att finna mer information. Vår förhoppning är att denna information inte bara skall ge intresserade trevlig läsning utan också väcka diskussion och ge ytterligare information inom området.

Om du har rättighet till någon av de bilder som använts för att illustrera materialet ber vi dig kontakta oss via vårt kontaktformulär, så skall vi ge dig kredit för bilden, alternativt ta bort den om du så önskar.)

1958 Svenska SportDykarFörbundet, SSDF

Svenska SportDykarförbundet bildades 1958. Organisationen fick namnet ”Sportdykarfrämjandet”. Den 6 september samma år hölls den första dykarriksdagen då bytte man namn på organisationen till Svenska Sportdykarförbundet. Till första ordförande valdes Ulf Holm. I dag är förbundet indelat i fem olika kommittéer, Fensimkommittén, Fridykningskommittén, Tekniska kommittén, Uv-fotokommittén, och Uv-rugbykommittén. SSDF var under en lång tid den enda landsomfattande organisation som bedrev sportdykarutbildning i Sverige. SSDF är anslutet till CMAS^62,63.

En artikel om SDHF finns publicerad i Signallinan nr 42

1958 Aqua-Sport

1958 Startade två dykbutiker i Göteborg, den ena under namnet Dyksport av Arnold Berggren och Ingvar Elfström, den andra, Aqua-sport av Dennis Österlund. 1960 slogs butikerna ihop under det gemensamma namnet Aqua-sport Butiken låg i ett före detta garage på Odingatan i Göteborg. I nära samband med detta lämnade Arnold Berggren företaget. Österlund stod kvar som delägare fram till början av 1980-talet. Aqua-sport sålde först och främst utrustning från Poseidon och Italienska Pirelli och anses vara Sveriges första dykbutik som riktade in sig mot sportdykare som huvusaklig målgrupp⁶⁴.

(Reds. anm. Själv började jag dyka 1976 och 1978 åkte jag på min första dyksemester utomlands. Det var till Eilat i Israel. Vid Coral Beach låg ett dykcenter som gjorde mig nyfiken. Jag lärde känna ägaren och frågade honom om deras namn, AquaSport och deras logga.

Han berättade då för mig att han tidigt blivit intresserad av dykning och bestämt sig för att öppna ett dykcenter. 19662 öppnades dykcentret i Eilat. Så träffade han en trevlig svensk vid namn Ingvar Elfström som hade ett företag, AquaSport som sålde dykutrustning. Han bestämde sig då för att hans dykcenter också skulle heta AquaSport och att han skulle ha samma, men något anpassad logga.

Till en början hyrde han också enbart ut dykutrustning från det svenska företaget. Aquasport i Eilat har utökat och har numera också ett dykcenter i Taba, och loggan har de behållit).

1960-talet Håkan Lans

Håkan Lans, en svensk uppfinnare. Han var inget underbarn i skolan. Hans betyg låg inte på toppnivå. Han hade dock ett stort intresse, teknik. Hans jämngamla vänner var få. Hans bästa vän under de tidigaste tonåren var chefen för tekniska museet, Torsten Alth, medlem av ingenjörsvetenskapsakademin och doktor i teknikhistoria. Med honom tillbringade Lans många timmar. Han byggde en enkel bildtelefon och en radiosändare som han skickade morsemeddelanden med. Själva morsealfabetet lärde han sig på en dag. Även om Lans inte var en duktig skolelev, fanns det ett ämne han hade lätt för, fysik.

Som trettonåring läste han in studentfysiken på några dagar och fick stort A i betyg. Därefter vände det och under sin fortsatta skolgång hade han stort A i stort sett i alla ämnen. Rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet startade och raketer blev förstås något som intresserade den unge Lans. Han började experimentera med att bygga egna raketmotorer. Det small om Lans, som en jämnårig senare beskrev det och small gjorde det. En gång blåste han av misstag ut hela köket hos en kamrat. Själv klarade han sig relativt bra då han hade ett egenkonstruerat ansiktsskydd, men inte ett hårstrå fanns kvar på huvudet.

Det var mitten av 60-tal och popmusiken var en ny revolutionerande kraft i Sverige och medan andra gick omkring och nynnade på Beatles Yellow Submarine, fick Lans höra talas om Jacques Costeau, blev intresserad av dykning, tog dykcertifikat och startade dykarklubb samt byggde sig en gul enmansubåt tillsammans med vännen Gunnar Klevefors. Båten drevs med en egenkonstruerad elmotor. Han döpte sin u-båt till Doppingen. Ubåtsbyggandet tog upp så mycket tid att betygen sjönk igen. Lans gjorde flera ensamdykningar ner till 90 meters djup med ”världens minsta ubåt Doppingen”.

Ubåten såldes sedan till Stockholms universitet som använde den i marinbiologisk forskning vid Askölaboratoriet. Efter forskningsprojekt vid Tjärnö i Bohuslän hamnade Doppingen på Chalmers
där den döptes till Doppingen II efter några X-jobb som innebar bättre elmotor och yttre batteripoddar innan den hamnade i förråd och senare donerades till SDHF. Idag kan man beskåda Doppingen II på Dyktankhuset på Djurgården.

Värnplikten gjordes vid försvarets forskningsanstalt där han bland annat var med om att utvecklade Sveriges första dator. Lans fortsatte senare med att utveckla flera datorprodukter, till exempel färggrafiken för datorer. Håkan Lans viktigaste uppfinning är STMDA som idag är standard inom både sjöfarten och flyget. Tack vare systemet vet varje fartyg, inte bara sin egna utan även närliggande flygplans och fartygs exakta position. Systemet är helt självstyrande⁶⁵.

En artikel om Håkan Lans finns i Signallinan nr 7

1961 Bärgningen av Regalskeppet Vasa

Regalskeppet Vasa sjönk på sin jungfrutur 1628. Hon var 69 meter lång, en bredd på 11,7 meter och ett djupgående av 4,8 meter. Hennes deplacement var 1210 ton. Hon hade 3 master och tio segel. Vasa var bestyckad med 48 × 24 punds kanoner, 8 × 3 punds kanoner, 2 × 1 punds kanoner, 6 st stormstycken. Besättningen bestod av 145 sjömän och 300 soldater.

Den svenske marinteknikern och amatörforskaren Anders Franzen återfann vraket efter regalskeppet Vasa. Han hade under lång tid bedrivit arkivforskning efter svenska örlogsfartyg och till slut fått ihop en lista på 12 fartyg som han tyckte verkade vara de mest intressanta. Från 1954 koncentrerade han sig på Vasa och Stockholms hamnområde. Franzen kunde ofta ses, sitta ute i sin snipa och ibland låta sitt egenhändigt tillverkade propplod gå i djupet. 25 augusti 1956 fick han träff utanför Beckholmsdockan. Vasa var hittad^{66, 67}.

Upptäckten av Vasa vållade inte direkt någon glädje. Ingen ville satsa av sina medel för att ta upp ett gammalt vrak. Franzen lobbade dock flitigt och lyckades få ihop en grupp som skulle ta sig an det hela. 1956 påbörjades förberedelserna för bärgningen. Till dykledare utsågs dykaren Per Edvin Fälting. I förberedelserna ingick bland annat att ta upp lösa delar runt vraket som stod på 32 meters djup. 1957 påbörjades förberedelserna för själva lyftet. Sex tunnlar grävdes/spolades under Vasa – tanken var att kraftiga stålkablar skulle dras igenom dem för att skeppet sedan skulle kunna lyftas med hjälp av flytpontoner. 1959 var det dags för det första lyftet. Hon lyftes dock bara så att hon lämnade botten, därefter flyttade man Vasa i tio etapper in till 17 meters djup. Här påbörjade dykarna att täta kanonluckor, byta ut 1000-tals sönderrostade järnbultar mot träplugg eller nya bultar, ta bort så mycket lera och dy som möjligt och så vidare. Detta arbete pågick under ett och ett halvt år. På morgonen den 24 april 1961 lyftes slutligen Vasa till ytan efter 333 år på botten.

Kronologi:

– 1961 Vasa läggs i ett provisoriskt museum

– 1962 påbörjas besprutning av vraket med konserveringsmedel.

– 1967 görs den sista dykningen i projektet. En 11 meter lång storbåt och två bogankare tas upp.

– 1979 besprutning med konserveringsmedel avslutas

– 1988 Vasa flyttas till det nybyggda Vasamuseet

– 1990 Vasamuseet invigs. Ett 44-årigt bärgningsprojekt kan anses som avslutat.

Anders Franzen fick aldrig någon ekonomisk ersättning för det arbete han lagt ner, detta trots att han gett Stockholm en av dess största turistattraktioner, men han;

– fick en särskild befattning i teknikhistoria på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, där han 1983 promoverades till teknologie hedersdoktor.

– 1988 tilldelades han KTH;s stora pris.

– 1992 tilldelades han professors titel.

– 2007 efter att Vasamuseet under året haft än en miljon besökare meddelade Stockholms stadsborgarråd att Anders Franzen skulle få en park uppkallad efter sig.

Anders Franzen hade en liten sjöbod, tidigare en saltbod vid fiskehamnen på Dalarö. Boden är från 1865 och köptes av Franzen 1950. Här bedrev han mycket av sina vrakstudier och förvarade viss av sin utrustning. Boden är nu museum och lagskyddat byggnadsminne⁶⁸.

En artikel skriven av en av de dykare som medverkade vid bärgningen finns i Signallinan nr 8,

1967 Claes Lundgren

Claes Lundgren

Bild: Sydsvenskan

Claes Lundgren, född 1931, var tidigt fascinerad av dykning och vistelse under vatten. Han växte upp i Halmstad och studerade medicin i Lund. Karriären som hyperbarfysiolog och dykerimedicinare startade vid Fysiologiska institutionen vid Lunds universitet, där Lundgren studerade mekanismer runt dekompressionssjuka. Ett brinnande teknikintresse ledde till flera idéer och patent avseende förbättring av andningsutrustning för dykning och ett nära samarbete med AGA (numera Linde Gas AB), som tillverkade andningsapparater för dykning. En studieresa till USA, efter disputationen i Lund 1967, ledde till kontakt med vätskeandning och en serie av experiment genomfördes på möss efter återkomsten till

Lund. Ett erbjudande att driva forskning som professor vid State University of New York at Buffalo, SUNYAB, tio år senare ledde till att Lundgren flyttade till USA 1977. Strax innan hade Lundgren tillsammans med kollegor i Sverige testat nikotin i tuggummi som ett hjälpmedel vid rökavvänjning. Detta ledde till den välkända produkten Nicorett.

I USA fortsatte arbetet med dykerimedicinsk forskning vid SUNYAB, huvudsakligen stöttat av US Navy. Flera nordiska forskare inbjöds av Lundgren till SUNYAB som gästforskare. Bland forskningsprojekten fanns studier av andhållningsdykningens fysiologi och försök att finna ett oxygentransporterande blodersättningsmedel baserat på den typ av kemikalier som Lundgren använt under studierna av vätskeandning i Lund. När man 1985 skapade Center for Research and Education in Special Environments, CRESE, vid SUNYAB tillträdde Claes Lundgren som chef. I samband med detta vidgades Lundgrens ansvar och forskningsområde från dykning till att även omfatta andra områden av extrem fysiologi som rymdpromenader, höga G-krafter och termofysiologi.

Claes Lundgren kvarstod som chef fram till sin pension 2007 och är sedan dess aktiv som emeritus^{69, 70.}.

1969 Divex, Lasse Ljunqvist

Det stora intresset för dykeri väcktes i samband med militärtjänstgöring vid flottans A-dyk. 1969 startade Ljungqvist företaget Dykprodukter som saluförde både utländska och svenska dykprodukter. Runt 1971 köpte han rättigheterna till konkursade AB Dykmateriels (se SI-tech, Stig Insulan nedan) regulator Air-Matic och återupptog produktionen, samt vidareutvecklade den. Som ett led i marknadsföringen av den första regulatorn slog han 1972 ett världsrekord vad det gällde att vara under vattenytan med lätt dykutrusning. Iklädd våtdräkt stannade han 30 timmar under vattnet. Självklart fick själva dykutrustningen bytas flera gånger, men det skedde under vattenytan. 1974 ändrades företagets namn till Divex. Detta i samband med flytt till nya lokaler och att man började lansera regulatorn utomlands. Divexregulatorerna blev kända för att vara mycket lättandade även på mycket stora djup samt för att vara mycket fryståliga. Detta beroende av en balanserad kolvfunktion med venturieffekt. Regulatorerna krävde dessutom minimal service^{71, 72}.

1970 SI Tech, Stig Insulán

Stig Insulán började tidigt att intressera sig för dykning. Redan 1958 började han dyka med en så kallad “Follinutrustning” men ansåg att den hade sina brister och började modifiera den. Han arbetade under 1959 som verkstadsmekaniker och dykinstruktör på Aqua-Sport, men blev, enligt egen utsago, uppsagd när de upptäckte att han höll på att utveckla en egen dykregulator.

Han startade ett eget företag tillsammans med Leif Jernås och Jan Hansson 1963, AB Dykmateriel, där man utvecklade regulatorn Air Matic Aquastar, men också dräkter, dyklampor kranar och egna viktsystem. Företaget växte lite väl fort och gick i konkurs.

1970 startade Stig företaget SI produkter och utvecklade ett samarbete med norska dräkttillverkaren Viking. Därefter ombildades företaget till SI-Tech och man konstruerade den första automatiska luftventilen för torrdräkter som till en början enbart fanns på Vikingdräkter, men som snart blev en produkt som användes av flertalet internationella torrdräktstillverkare^{73, 74}

1977 Hans Örnhagen

Hans Örnhagen, började sin karriär inom dykerimedicin vid Lunds Universitet, där han 1967 tillsammans med sin handledare Claes Lundgren började genomföra vätskeandningsexperiment och studier av hjärtats pacemakerfunktion vid mycket höga tryck. Forskningen i Lund och delvis i USA (1975-76) ledde till disputation och docentur 1977. Arbetet vid LU fortsatte till 1981. Därefter vidtog arbete med dykerimedicinsk forskning åt svenska marinen som laborator/forskningschef vid FOA/FOI med placering vid MDC, Berga och Karolinska Institutet, fram till pensionen 2004. Andra uppdrag har varit deltidsprofessor vid Göteborgs Universitet, samt konsult åt oljedykindustrin i Norge under några år på 80-talet.

Under perioden 1973 till 1997 ingick Örnhagen i European Underwater Baromedical Society, EUBS styrelse och han var dess president 88-91. Mellan 1989 och 2004 var Örnhagen svensk medicinsk representant i European Underwater Technology Committee, EDTC. Konferensen ”Humans in Submarines” 2004 i samband med svenska ubåtsvapnets 100 årsjubileum var Örnhagens sista aktivitet som FOI-anställd.

Sedan pensioneringen 2004 är det som föreläsare i dykerimedicin, konsult åt företag i dykeribranschen och telefonrådgivare i dykerimedicin vi möter Örnhagen, men också som aktiv i Svenska sportdykarförbundet 1981 – 2019 och i Svensk dykerihistorisk förening SDHF. Örnhagen var med och räddade Dyktankhuset från rivning 1979 och var föreningens ordförande 1979 till 2008 och utnämndes till hedersledamot 2014⁷⁵.

1979 Svensk Dykerihistorisk Förening, SDHF

Svensk Dykerihistorisk Förening, SDHF, är världens äldsta dykerihistoriska förening Den bildades 1979 med syfte att rädda det gamla dyktankhuset på Galärvarvet i Stockholm. Till ordförande valdes Hans Örnhagen och till sekreterare Bo Cassel. Man lyckades med sin uppgift och i dag är Dyktankhuset ett av SDHF drivet museum inrymmande föreningens samlingar av allehanda dykutrustningar och tillbehör⁷⁶.

1968 Pierre Weckman

Pierre Weckman började dyka på 1950-talet. Efter att ha gjort flera dykresor världen över startade han Sveriges första reseföretag specialiserat på dykresor över hela världen, Flygfisken. Företagets slogan, Världen över – under haven. Han var bland annat en av de första att upptäcka Maldiverna som ett dykparadis. Han drev även ett dykcenter, Flying fish på Cypern⁷⁷.

MO-1

Den svenska hjälmtillverkaren Sjöteknik från Nynäsham utvecklade hjälmen MO-1 för Svenska Marinen. Konstruktör var Mats Odenstig. Endast två hjälmar såldes utanför marinen.

Hjälmen används i kombination med en AGA-demandregulator. Hjälmen sätts inte fast mot dräkten med en bröstplatta. I stället har den på insidan ett justerbart pannband som styrs med en ratt på hjälmens baksida. Hjälmen är utrustad med hörselskydd (Peltor) med inbyggda högtalare. Hjälmen tillverkas inte längre⁷⁸.